Note to self...

... stop writing so frickin' much!

Framtida målsättning: learn to keep it short.....er. ;)

Nutida målsättning: försöka komma i säng någon gång, så att jag kommer upp i tid till föreläsningen imorgon. Puh! Gillar inte tidiga mornar. Way to go med yrkesvalet på det området! ;)

Aaaaaaaaaaaand..... I'm out. For now.

Blondinbella

Första inlägget på nya bloggen handlar om en annan blogg. That's right, folks! Men det är inget statement. Jag tänker inte ställa mig i kön till Bellas fanclub och än mindre tänker jag ge mig i färd med att kasta virtuella ruttna ägg och grönsaker i Bellas riktning. Jag har läst alldeles för lite av hennes blogg för att vara annat än neutral, faktum är att jag tittade in där första gången idag. Men en sak är säker: någon virtuell kasta-ruttna-grönsaker-på-någon-utan-anledning-klubb kommer jag aldrig att gå med i, oavsett om det gäller Bella eller någon annan.

Hursomhelst, i ett inlägg fanns en bild som Bella undrade vad man tyckte om. Kommentarerna till bilden bestod till en stor del av nätbaserade knytnävsslag i ansiktet, en ganska stor del var motattacker till de som bad om det och resterande kommentarer var positiva. Och jag kan inte låta bli att fascineras över dessa människor, som inte bara finns i bloggforum, utan faktiskt överallt i världen. Ni vet, ni har stött på dem i olika utföranden, säkerligen minst tre gånger i veckan. De där som alltid, alltid, alltid ska ha någon att klaga på, kräkas galla över, skälla ut, trasha. Gemensamt för dessa människor tycks dock vara att objektet för deras utbrott inte får vara någon de känner.

Man tycks inte upphöra att förvånas över deras tilltag heller. Jag tror knappast jag såg ut som något annat än en fågelholk när jag, en vinter då jag fortfarande jobbade på pendeltågen, blev utskälld av en kostymklädd man i 45-årsåldern. Han stod med sitt ansikte inte mer än en decimeter ifrån mitt och skrek för allt han var värd. För att det snöade. Självklart var hans huvudbry baserat på tågets försening som berodde på att det snöade, men hursomhelst var alltihopa mitt fel. För att jag, iklädd min uniform, precis när han som mest behövde någon att ösa skit över, klev ner från tåget på perrongen för att förhoppningsvis hinna med min lunch som redan var en halvtimme kortare (på grund av förseningarna). Men framför allt för att han inte kände mig och således aldrig skulle behöva stilla sitt dåliga samvete för vad han gjort mot mig. Det är i alla fall min teori. Och den teorin tillämpar jag på alla människor av den typen, exempelvis: de som skäller ut kassörskan för att en vara är för dyr som om det vore kassörskorna som satte priserna, de som skäller ut tågförare/tågvärdar/stationsvärdar för att tåg blir inställda och växlarna frusit fast som om allt skulle lösa sig bara dessa anställda hackade bort isen varje morgon och personligen puttade tågen framåt när de inte vill fungera. Strängt taget alla som bara uppvisar ilska mot människor de förmodligen inte kommer träffa igen och därför slipper ta konsekvenserna för sitt beteende. Sheesh.