P.S. I Love You

Den här filmen skulle jag behöva se en gång om dagen. Tills jag kunde den utantill. Och förmodligen även efter det. Jag gissar på att de flesta skulle klassa det som en typisk chick-flick och kanske gör de rätt i det. Jag vet inte så noga. Genrer har aldrig varit min starka sida. I min värld är genrer uppdelade efter värderingsord som är ytterst relativa, så som till exempel "dåligt", "bra" eller "fantastiskt". Helt genrelös är jag dock inte, bör väl tilläggas, eftersom jag tenderar att helt döma ut vissa genrer inom diverse områden rakt av. Det erkänner jag mig skyldig till, även om det sker väldigt sällan.

Hursomhelst, filmen fick mig att må bra. Filmen fick mig att vilja leva för stunden och inte oroa mig för allting annat runt omkring. Sådant där som man vet, rent förnuftsmässigt, men som nästan ingen faktiskt efterlever. Och därför säger jag, att jag borde se den här filmen minst en gång om dagen. Så att jag blir ständigt påmind. Det är så lätt att glömma bort sig och drunkna i alla måsten, allt tråkigt, allt oroväckande och läskigt, alla krav och förväntningar. Ni vet, allt sånt där. Och jag kommer glömma bort mig i allt det igen. Och igen. Och igen och igen och igen. Tyvärr. Men jag ska försöka att låta bli. Det borde göras fler filmer som den här. Som är feel-good-iga även om det är på något slags chick-flick-vis, eftersom det tydligen bara är flickor som får vara empatiska och känslosamma i den här världen.

Det finns så många saker man inte tar vara på, som man slänger åt sidan som trivialiteter, trots att man levt länge nog för att veta att det oftast är det triviala som blir (om det inte redan är) det mest väsentliga.. Det är ju sällan de där stora sakerna, hela helheten, som man kommer ihåg med särskild kärlek, eller hur? Det är tvärtom de där små sakerna, de små detaljerna, som sitter kvar så länge och väcker sådana starka känslor även långt efteråt...


P.S. I Love You