Vad man gör om man har en dålig dag.

The following is not based on a true story. It IS a true story!

"Det var en gång en busschaufför som jobbade för SL's innerstadsbussar. En torsdagmorgon, närmare bestämt den 5e februari 2009, hade han en fruktansvärt dålig dag. Ingen vet riktigt vad som föranledde vredesutbrottet. Kanske var det något som hände innan han tog sig till jobbet. Kanske var det snön och kylan. Kanske var det något som hänt på jobbet fram till den tid då Louise råkade hamna på hans buss. Som sagt, ingen vet. OM det var incidenten på bussen som allena stod bakom hans bekymmer, kan man ifrågasätta vilka kriterier SL har vid sina anställningsintervjuer.

Hursomhelst satt denna busschaufför bakom ratten till buss 4 som avgick 08.15 från Södra station mot Radiohuset. Louise var trött och hungrig och var glad att hon kom med en buss direkt då hon kom upp från tåget, så att hon skulle hinna stanna till och köpa lite frukost to go på väg till föreläsningen. Men ack så vilken olycka! För någon frukost fick hon aldrig. Däremot blev hon delgiven en stressad, kall och snöig lufs över Västerbron.

Det var nämligen så att när busschauffören bromsade in vid Högalidsgatan, stationen precis innan den där Louise skulle gå av, hoppade ett litet troll ombord längst bak i bussen då någon annan klev av. Detta orsakade stort obehag i den inte alltför godmodige busschauffören. Obehaget viskade till honom att stänga av motorn till bussen. Sedan hördes hans inte så muntra stämma ljuda i hela bussen. Han utgav ett löfte om att inte köra bussen vidare förrän det lilla trollet snällt avlägsnat sig från bussen igen. De människor, som i vanlig ordning stod morgontrötta och inhysta som packade sillar i bussen, blev försatta i ett stadie av mer eller mindre grav irritation. Somliga blev så pass upprörda att de insåg att loppet var kört och lämnade det sjunkande skeppet för nästa fortskaffningsmedel som snart dök upp runt hörnet. Denna flykt skedde från dörrparet längst bak i bussen, samma väg som trollet smitit in. Louise satt godmodigt kvar på sitt säte, övertygad om att busschauffören skulle nöja sig med detta, ta sitt sans tillfånga och köra vidare på sin resa mot Radiohuset.

Men ack så hon misstog sig! Busschaufförens obehag spred sig och blev till en liten svart fläck. Om denna fläck sedan blockerade tankeverksamheten eller impulsstyrningen är det ingen som vet, men att den satt någonstans under hans skallben var säkert. Snart gjorde han nämligen sin stämma hörd över hela bussen igen. Den här gången löd orden: "Jag vill att ALLA lämnar vagnen. NU!" Louise's öron befläckades av någon som svor högt. Hon insåg allvaret i situationen och lämnade förundrad bussen klockan 08.30 och klev ut på Högalidsgatans busshållplats. Det var arga män och kvinnor som hade heta diskussioner med busschauffören. Och inte heta på det bra sättet. Då Louise vet sedan tidigare att samtliga blå bussar med nummer 4 mot Radiohuset är lika fullpackade denna tid på morgonen, samt att få lämnar bussen på Högalidsgatan tog hon ett beslut. Det som slog den sista spiken i kistan var det faktum att det inte bara var hon som ville åka en station till, utan en dryg busslast till med folk. För att hinna i tid utan att slå ner andra människor för att få plats på nästa buss, började hon således att promenera över Västerbron i rask takt.

På väg förbi den skambefläckade bussens front hörde hon busschauffören ryta att det minsann var han som bestämde på den bussen. En man svarade trumpet att det var tydligt, varpå busschauffören sa något kort och skarpt innan han smällde igen sina dörrar. Louise var inte längre bara en trött och hungrig flicka. Hon var också en högst olycklig flicka på grund av sin ofrivilliga, kalla, snöiga och stressiga promenad. Så på väg över bron, med stegen riktade mot skolan, tog hon upp sin telefon. Hon var väl medveten om att någon frukost skulle det inte längre finnas tid för och även om hon struntade i den skulle hon riskera att komma försent. Hon ringde SL's nummer och framförde klagomål på den busschaufför hon just hamnat i händerna på. Pojkvaskern på andra sidan luren intygade att han skulle lämna vidare hennes synpunkter till personalavdelningen med omedelbar verkan och beklagade det inträffade. Louise visste mycket väl att SL inte ger någon reseersättning. Det handlar mer om en "du lägger ut pengar och så får du tillbaka allt senare, eller åtminstone det mesta"-deal. Som student har man inte råd med taxi när det handlar om en station. Det är heller inte nödvändigt. Men hade hon varit rik, hade hon gjort det av ren princip!"

Så, om ni har en dålig dag så kan ni inspireras av historien här ovanför. Jag säger inte att det är en bra förebild, men det var i alla fall vad denna busschaufför valde att göra. Själv mådde jag lite bättre när jag fått ringa och klaga. Hoppas också att det fick någon verkan..